Julia LE

Efter att jag hade insett min publik blickade jag mig lite generat omkring mig för att ta reda på om det var några fler som tog del av min minshow. Det visade sig att det var bara vi två, tre med katten. Jag kände mig mycket obekväm i situationen och kunde inte bestämma mig hur jag skulle agera. Att springa iväg därifrån kändes ännu mer pinsamt, men att sitta kvar och fortsätta var inte heller ett bra alternativ. Så jag förblev sittande öga mot öga med den gamla damen. Precis då jag trodde att jag skulle slitas i bitar av beslutsångest i mitt agerande såg jag den gamla damen räcka ut sin skrynkliga tunga och lipa mot mig. Det såg ut som om hon hade en uppförstorat russin i röd/rosa färg i munnen. Den liknade de illustrerade bakterierna som jag såg i dagens DN. Paff, det var vad jag blev. När tungan var åter tillbaka i gapet höjde hon sin kopp i en skål och tog sig en rejäl klunk. Den helt klart unika gamla damen avslutade med ett ge mig ett stort leende. Därefter var jag ensam igen. Fönstret mitt emot var tomt, precis som alla andra. Jag kände hur fel russinsmaken blev i sammanhanget och dem i min hand såg inte längre så lockande ut. Så jag gick och slängde dem i papperskorgen. 

Vart jag än i världen vänder står min lycka i guds händer...

Nej. Jag har inte blivit troende, religiös eller indragen i någon sekt. Varken i kristendomen eller någon annan religion. Jag är och förblir gudalös, men trots mina humanistiska åsikter kan jag inte låta bli att fundera över de andliga makten. Om det nu finns en sådan. Kanske inte någon andlig, men möjligtvis en högre makt. Är det troligtvis detta som går under benämningen slumpen? Jag vet inte. Det beror säkerligen på vem man frågar. 

Men om det nu är så att slumpen har makten och styr och ställer i världen undrar jag: är det ond eller god? Vi vet alla att gud klassas som den snälla och djävulen den dumma, men på vilken sida står slumpen på? Eller är den helt enkelt slumpmässig? Det vore det mest logiska, eftersom namn och verbet är nästintill identiska. Men om jag ska se det logiska i det logiska så borde inte slumpmässighet och logik kopplas samman, eftersom de nästintill är varandras motpoler. Så. Det är därför en aning underligt att föra ett sådant resonemang. 

Om jag ska vara ärlig så spelar det ingen roll om jag påstår att slumpen är ond eller god; det är ändå bara ett slumpmässigt uttalande.

I skuggan av glas ligger det magiska i vatten. 

- Var det kul förra årdet då?

- Jo, ja. Det var asbra!

-Vilka var ni?

- Det var:  Johanna, Josefine, Jessika, John, Julia, Johannes, Josef, Jesper, Jenny, Jill, Johan B, Johan H, Jonatan och jag förstås. 

- Aha...!

Att ha en vänskapskrets där alla börjar på samma bokstav kan inte beskrivas på något annat sätt än vardagskomik på hög nivå. Jag skulle kalla det humor av renaste slag, men i gränslandet till ironi. Denna dialog förgyllde min timma framför franskaboken. Det må jag säga. 

Samtalet ledde mig samtidigt in i mina tankar och jag började fundera över NAMN. Jag kom fram till att vi i Sverige tilltalar varandra med så underliga titlar, egentligen. Jag tar mitt eget namn som exempel: Julia. Lyssna på det igen: JULIA... Hur låter det egentligen? Det är som en ihopkastning av slumpmässiga ord ställd på en prydlig rad, vilket ger ifrån sig ett klingande ljud i en lätt gungande takt. Hur blev det ett så vanligt? Samma sak gäller andra vanliga svenska namn, såsom Erik, Anna, Karl etc. Det är bara bokstäver som ger från sig ljud. Vem bestämmer att de är just NAMN och inte bara vanliga ord?     

känner hur jag har förändrats från igår. 

Jag har  funderat och tänkt över en sak, nämligen äpplen. Den goda frukten med två färger: rött och grönt. Det jag har försökt reda ut i mitt huvud har varit vilken av dessa färger som jag associerar med denna frukt. För precis som med det mesta så förknippar vi människor saker med färger, vanligtvis den färgen som prylen har. Men nu när äpplen kan ha två färger så vet jag helt enkelt inte om jag får upp en bild av ett rött eller grönt äpple då frukten kommer på tal. 

Bara lite löst.

Men aldrig på riktigt. 

Inte som på film.

Om jag tänker efter så är det nog bara min syrra som har fått tagit emot ngr hårda smällar, även dem inte så våldsamma. Annars tror jag inte att jag någonsin har nitat till någon. Det känns som ett tomt hål inom mig, något som jag har missat. Jag är nyfiken på känslan; att stå framför någon och precis ha slagit honom eller henne rakt i ansiktet. Att känna segern pulsera ut i blodet och fyllas av triumf. 

Nej. Våld löser inga problem. Sägs det i alla fall. Men eftersom jag aldrig prövat på lösningen att slå istället för att snacka eller gå där ifrån så har jag personligen svårt att avgöra. Men jag måste medge att det känns lite dumt, trots min medvetenhet kan jag inte låta bli att känna mig lockad. Det jag har funderat över är att det måste göra väldigt ont i handen på den som slår. Så att slå med bara knytnäven lockar mig inte det minsta. Däremot ska jag någon gång örfila någon med en fisk. En slemmig äcklig sådan. Det skulle kännas bra.  Sedan skulle jag skära upp mitt vapen och äta sushi, tillsammans med mitt offer. Vilken harmoni.