Julia LE

- Var det kul förra årdet då?

- Jo, ja. Det var asbra!

-Vilka var ni?

- Det var:  Johanna, Josefine, Jessika, John, Julia, Johannes, Josef, Jesper, Jenny, Jill, Johan B, Johan H, Jonatan och jag förstås. 

- Aha...!

Att ha en vänskapskrets där alla börjar på samma bokstav kan inte beskrivas på något annat sätt än vardagskomik på hög nivå. Jag skulle kalla det humor av renaste slag, men i gränslandet till ironi. Denna dialog förgyllde min timma framför franskaboken. Det må jag säga. 

Samtalet ledde mig samtidigt in i mina tankar och jag började fundera över NAMN. Jag kom fram till att vi i Sverige tilltalar varandra med så underliga titlar, egentligen. Jag tar mitt eget namn som exempel: Julia. Lyssna på det igen: JULIA... Hur låter det egentligen? Det är som en ihopkastning av slumpmässiga ord ställd på en prydlig rad, vilket ger ifrån sig ett klingande ljud i en lätt gungande takt. Hur blev det ett så vanligt? Samma sak gäller andra vanliga svenska namn, såsom Erik, Anna, Karl etc. Det är bara bokstäver som ger från sig ljud. Vem bestämmer att de är just NAMN och inte bara vanliga ord?