Russin etc.
För fyra minuter sedan hände något mycket komiskt. Jag hade slagit mig ned tuggandes på russin för att satt kollade ut genom fönstret. För att klargöra är detta inte något jag brukar syssla med, men just då kände jag för att granska utsikten ned mot gatan. Mitt emot mig fick jag syn på en spegelbild, i detta fall min egen, så jag mötte den med ett stort smile. Efter ett tag utbyttes leendet mot underliga grimaser, imitationer, minspel, stumrepliker mm. Jag som tycker detta är otroligt underhållande hade det väldigt roligt. Så där satt jag ett tag. Då antalet minuter började bli tvåsiffrigt tittade jag upp från mitt reflekterande porträtt. Jag insåg då att jag inte var ensam. Jag fick syn på en granne i fönstret mitt emot. Hon var av årgången äldre och såg på mig med ett häpet ansiktsuttryck; halvöppen mun och stora runda ögon. I hennes hans höll hon en röd tekopp vars kant för stunden hade fått en aning oroväckande brant lutning. Trots det långa avståndet kunde jag nästan se ett par droppar falla och landa på den kurrande katten nedanför.
Efter att jag hade insett min publik blickade jag mig lite generat omkring mig för att ta reda på om det var några fler som tog del av min minshow. Det visade sig att det var bara vi två, tre med katten. Jag kände mig mycket obekväm i situationen och kunde inte bestämma mig hur jag skulle agera. Att springa iväg därifrån kändes ännu mer pinsamt, men att sitta kvar och fortsätta var inte heller ett bra alternativ. Så jag förblev sittande öga mot öga med den gamla damen. Precis då jag trodde att jag skulle slitas i bitar av beslutsångest i mitt agerande såg jag den gamla damen räcka ut sin skrynkliga tunga och lipa mot mig. Det såg ut som om hon hade en uppförstorat russin i röd/rosa färg i munnen. Den liknade de illustrerade bakterierna som jag såg i dagens DN. Paff, det var vad jag blev. När tungan var åter tillbaka i gapet höjde hon sin kopp i en skål och tog sig en rejäl klunk. Den helt klart unika gamla damen avslutade med ett ge mig ett stort leende. Därefter var jag ensam igen. Fönstret mitt emot var tomt, precis som alla andra. Jag kände hur fel russinsmaken blev i sammanhanget och dem i min hand såg inte längre så lockande ut. Så jag gick och slängde dem i papperskorgen.
Kommentarer
Trackback
