Julia LE

-  God Jul och Gott Nytt År!

Denna vecka ska jag vara postsorterare. En arbetare,  en pengaindragare, en viktig del för att samhället ska gå runt. Det är vad jag ska vara. Det började redan idag. Så från tolv till sex har jag sortera post. Det var mycket IQ-befriande om jag får säga det själv. Å uppgifterna var aningen enformiga, men med dollartecknet i huvudet så gick det helt okej. Arbetet fortsätter i morgon, men då från fyra till tio. Jag hoppas att vi inte får ngr läxor denna vecka, annars blir det segt :S

Jag har faktiskt redan varit på en liten upptäcktsfärd idag. Det blev ännu ett bevis på att jag inte har koll på sthlm, samtidigt som jag vet mer än vad jag tror. Jag skulle till min kära kompis skola. det är en mkt välkänd sådan, så principen att inte hitta dit var aningen pinsam. Jag valde därför inte att avslöja min svaghet. SÅ: med självförtroendet på topp gick jag upp ur tunnelbanan vid Rådmansgatan. Förvånad som jag blev så insåg jag att denna plats inte alls var främmande som jag trott. Det här kan låta lite skumt att jag som infödd stockholmare inte har koll på vart rådmansgatan ligger, men sanningen är den att jag inte visste att jag visste. Det är nog det där med namn...

Hur som helst så gick jag gatan fram. Eftersom jag i själva verket inte hade ngn aning om var hennes skola låg så fick jag helt enkelt gå lite på känsla. JAg följde den riktningen som min näsa pekade. Efter en onödigt lång promenad med många snirkel liknande vägval så kom jag äntligen fram, lite senare än beräknat. MEN med hedern i behåll, iaf nästan.

Där slutar min lilla historia och nu är jag nästan redan jättesen... mot mat och vidare.

 

Inte nog med allt prat INNAN helgen, för de längsta konversationerna kommer faktiskt EFTER, på måndagen. Då blandas lyckliga kvittrande röster med sorgsna blickar. Ingen historia är den andra lik, eller jo.... Det ända som skiljer dem åt är sättet de berättas på, vilket i sig är mkt underhållande 

Pratet om vad som hände i helgen fortsätter ända till tisdag eftermiddag och byts därmed lagom av till det nya snacket inför den kommande helgens planer.

Ja, vad ska man kalla det? the Circle of Life... ?

Måste bestämma mig snart, för än så länge finns det platser kvar, men inte länge till... 

Ärligt talat så önskar jag mig inget i jul. Det är som om något slags vuxensyndrom har drabbat mig, för jag minns så väl när man var liten då mamma och pappa sa att de inte önskade sig något, bara snälla barn. På den tiden blev jag irriterad, sur och förbannad. - varför kunde de inte önska sig något? Men nu, några år senare, förstår jag precis deras situation. Trots denna materiella värld så känner jag mig alltså nöjd med det jag har. Det stora ha-begäret har för stunden(?) mättats, trots att det rullar in mot jultider. Somliga säger att det har att göra med finanskrisen... vad vet jag. Inte för att jag personligen känner mig så drabbad. Mina pengasedlar är precis så många som innan krisen. Självklart finns det saker som jag vill ha. Det är inte så att jag är en liten bortskämd flicka som får allt jag pekar på. Det kliar fortfarande sådär smått i fingrarna efter nya prylar, men det är inget måste-ha-nu-snabbt-på en gång-kraft som sliter i mig. 

Jag har försökt komma på ett svar till varför jag känner såhär, men utan resultat. Det får helt enkelt bli morgondagens tanke att klura på. 

Go'natt! 

Pojke: min kompis tappade två tänder, eller nästan. Dom blev lösa, för han fick en gunga i ansiktet.

Moster: Jaha. Får man något speciellt när man tappar tänder?

Pojke: Ja. Jag får en tia, en liten tia. Men om jag lägger den under mattan så får jag en hundralapp. 

Moster: Jasså...

Pojke: Så jag ska samla alla mina tior och lägga dem under mattan. Då kommer jag bli rik. 

Jag kallar detta ett tydligt exempel på en typisk businessman i unga år. 

Så vad ska jag göra nu? antingen så tar jag med mig de brända halvt äckliga skapelserna, eller så köper jag lite gifflar på vägen till skolan. Det får nog bli gifflarna, för jag tror inte jag vågar bjuda på de här kolklumparna. 

Det här är en rolig sysselsättning om jag får säga det själv, mycket roligare än kemin. Jag undrar hur länge jag kan hålla på tills jag tröttnar... och om det är en längre tid än vad jag orkar hålla på med kemin...? Än så länge är det roligt, å jag har ändå hållit på i snart en minut. 

Jag ser ett dilemma framför mig: Tänk om jag en dag var tvungen att fatta ett beslut som skulle påverka resten av mitt. Jag skulle bara få två alternativ att välja mellan: 1) plugga kemi tills evigheternas evighet, eller  2) kasta min vindruva upp och ned. 

Jag undrar vad jag skulle välja. Vilket skulle vara mins hemskt? Antingen så skulle jag fyllas med kunskap tills jag spyr, eller så skulle jag känna mig som en inkompetent skalbagge. 

Efter lite funderingar har jag kommit fram till att jag nog skulle välja kemin i alla fall. Efter denna beräkning har fått mig att inse att det kanske var tur att jag valde natur-natur, trots allt. 

Jag: "Julia, det e ju fem bokstäver."

Pappa: "Nej: J U L E I A. det är sex stycken."

Ibland blir jag lite orolig...  

Känner du igen dig? känn ingen sorg. din önskan är min lag.